tisdag 27 februari 2018

BÖCKER KAN BERIKAS SEXTONDE BOKKLUBBSTRÄFF: BECKOMBERGA AV SARA STRIDSBERG

Äntligen har det blivit dags att bokklubba igen. Ikväll 20.30 "ses" vi men jag lägger upp inlägget redan nu för jag menar, varför inte? Den här gången ska vi diskutera Sara Stridsbergs bok Beckomberga som kom ut 2014.

Här är frågorna:
  1. Vad tyckte du om boken? 
  2. Karaktärerna i boken. Vad tycker du om huvudpersonerna? Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande? 
  3. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman? 
  4. Författarens syfte med boken. Varför har författaren skrivit den här boken? Är boken trovärdig? 
  5. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke? 
  6. Mottagandet. Vilka känslor väckte boken hos dig? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken? 
  7. Ditt slutbetyg. Vad vill du ge boken för betyg på en skala mellan 1 och 5? Är det en bok du skulle rekommendera?

89 kommentarer:

  1. Ingen här än? Det betyder att jag hinner göra en kopp te. Det är bra. Kan inleda med att säga att jag älskar den här boken, men det visste jag redan eftersom det var en omläsning för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I'm with you sister! Om vi benar ut det lite - vad är det du älskar specifikt?

      Radera
    2. Får jag säga allt?

      Nej, men det jag älskar mest är språket. Jag är verkligen med på Stridsbergs sätt att skriva. Hennes text känns.. lite poetisk i brist på bättre ord. Men inte så konstigt att jag inte förstår vad hon vill ha fram.

      Radera
    3. Jag blev också helt golvad av språket. Och där andra som har ett poetiskt språk kan vara lite svårtillgängligt för mig (eller, snarare så kräver såna texter oftast lite för mycket av min koncentration) så var den här helt i min lästyp.

      Radera
  2. Jag tyckte så mycket om den här boken! Tack Anna-Maja för att du valde den åt oss (via omröstning men jaja). Hade nog inte kommit mig för att läsa den annars.

    SvaraRadera
  3. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den här boken tror jag - tyckte inte att den var jättebra faktiskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad var det du inte gillade?

      Radera
    2. Jag gillade att den kändes väldigt verklig, troligen självbiografisk kan jag tro. Men hade trots att man fick ganska bra känsla för personerna svårt att bli engagerad i dem på något sätt... Lite svårt att förklara...

      Radera
    3. Den är faktiskt inte självbiografisk. Jag har kollat upp. Tydligen var hon väl medveten om att folk skulle tro att den var det, speciellt på grund av undertiteln "ode till min familj" men valde ändå att publicera den på det här sättet. Ska se om jag hittar artikeln jag läste kan jag länka. För den var intressant.

      Radera
    4. Ja, det var väldigt intressant, kändes ju som sagt mycket självbiografisk, inte minst titeln! Alltså, tror att jag blir galen om jag måste bevisa att jag inte är en robot vid varje publicering, går det att undvika det?

      Radera
    5. https://ng.se/artiklar/intervju-sara-stridsberg-om-nyutkomna-beckomberga-ode-till-min-familj

      Här är artikeln. Första gången jag läste den trodde jag också den var självbiografisk. Men den här gången kollade jag upp det.

      Radera
    6. Kristin - jag vet inte om det där med robot och jag märker att vissa av mina kommentarer inte kommer med pga någon "konflikt". Vi får se om det här ordnar till sig med tiden eller om jag får flytta allt till en wordpressida istället? Vi avvaktar lite.

      Radera
    7. Men en skärva av självbiografisk? Hon har besökt sjukhuset som barn i alla fall.
      Själv blev jag oerhört sugen på att göra en utflykt dit och titta. Det är ju bostäder där nu.

      Radera
    8. Erika - provar att köra från mitt Google-konto istället, då verkar det fungera bättre!

      Radera
    9. Ja, det hade varit kul. Vet du om det finns något kvar av det gamla sjukhuset? Annars finns det en del bilder om man googlar.

      Radera
    10. Jag tror att själva sjukhuset finns kvar och parken och så, och att man gjort om det till bostäder PLUS byggt en jädra massa runt det också. Jag får åka iväg och kolla och återkomma med en rapport!

      Radera
    11. Då är det samma som Långbro då låter det som, där har man byggt om det gamla sjukhuset till lägenheter och byggt en hel stadsdel runt om kan man nästan säga. Två vägar i området heter Stora Manns väg och Stora Kvinns väg :)

      Radera
    12. Ja! Nu föll den polletten ner. Så fint i Långbro! Tror dock inte att Beckomberga är lika tjusigt. Beskrivningarna hon gör i boken känns ju mer funktionellt bunkeraktigt rött tegel än vitt sekelskifte som där i Långbro.

      Radera
    13. Ja, Långbro är väldigt fint! Bor inte jättelångt därifrån! Men man får hoppas att alla själar som varit där under alla år har fått komma till ro...

      Radera
  4. Jag är så fascinerad att hon lyckades skriva en bok om galenskap och psykisk sjukdom utan att döma. Jag (tror i alla fall påminn mig om jag har glömt) att jag tyckte om alla karaktärerna i boken. Även dom som gjorde shitty saker. Alltså, resonerar jag om saken så tycker jag så klart att hennes pappa var helt vidrig, och mamman lika så. Så DÅLIGA föräldrar. Men i boken är allt rätt ömsint och försök till förståelse hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det håller jag med om, det var bra gjort! Hade dock väldigt svårt för den där överläkaren (?) som tog med patienterna på det ena och det andra, kändes som om han utnyttjade dem ibland tycker jag!

      Radera
    2. Exakt så känner jag med. Tänker jag efter så har Jackie en sjukt dålig uppväxt på så många sätt. Men det kommer inte fram för Stridsberg får det att låta som om allt Jackie upplever är något som man nästan känner avund för. Om ni är med på hur jag tänker.

      Radera
    3. Ja den där överläkaren. Han utnyttjar ju verkligen sin ställning.

      Radera
    4. Överläkaren ja! Sant. Inte en bra människa. Inte ens i boken. Men inte heller helt klassiskt ond. Jag läste i någon intervju med henne att hon måste tycka om alla sina karaktärer för att orka skriva/umgås med dom så länge. Kanske är det svaret?

      Radera
  5. En fråga - vem var den där Paul hette han väl? Som Jackie verkade vara förälskad i? Fick inget riktigt grepp om honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En läbbig typ egentligen. Han var intagen på sjukhuset för att han mördad sin fru. Antagligen genom att strypa henne tolkade jag det som? Och att han verkar ha en förkärlek för yngre kvinnor, dvs typ barn.

      Radera
    2. Hustrumördaren! Ja, han var ju ... speciell. Jag tänker att hon inledde en relation med honom för att på något sätt komma närmare sin pappa. Hans galenskap i alla fall. Hon träffade ju honom på sjukhuset.

      Radera
    3. Ja, det kändes ju inte riktigt som sund kärlek på lika villkor!

      Radera
    4. Jag förstod aldrig helt varför hon blev så fast vid honom. Som du Erika tänkte jag att han blev någon hon fick föra över kärleken på när hennes pappa inte ville träffa henne. Hon spenderade ju nästan all sin fritid på sjukhuset som jag förstod det. Då kan det inte ha varit lätt att sluta när Jim inte längre ville träffa henne.

      Radera
    5. Så tänkte jag också.

      Radera
  6. Jag har efter den här boken blivit lite fascinerad av sjukhuset Beckomberga också. Det här är ju inte den ända bok som utspelar sig där, även om jag inte läst så många. Men jag är lite svag för historier som kretsar kring institutioner som mentalsjukhus, där de lever i sin egna lilla värld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, själv är jag uppvuxen en liten bit från Långbro sjukhus - där brukade vi hänga ibland efter skolan i högstadiet men då hade nog de flesta flyttat därifrån.

      Radera
    2. Det blir verkligen en egen liten värld och det är säkert därför den är en så populär fond i kulturen. Men också en projektionsyta för fantasier och rykten. Tycker att hon i den här boken lyckas med något jag aldrig läst/upplevt tidigare: att beskriva det utan den krypande skräcken. Att det faktiskt kan vara en räddning för dom som hamnade där.

      Radera
    3. Ja, verkligen! De flesta som var där verkar ju aldrig ha velat flytta därifrån.

      Radera
    4. Ja. Kapitlen om Olof var ju så hjärtskärande så jag knappt orkade läsa. Beckomberga var ju hela hans värld, och så stänger de ner det. Hur kunde de ens tro att han skulle fungera ute i vanliga världen?

      Radera
    5. Exakt, som han lille gamle Olof (som jag ju _naturligvis_ fick hjärtknip över med ens). Jag tänker på alla som han - som inte klarar av världen. Dom är väldigt ensamma och utelämnade nu.

      Radera
    6. Nej, samtidigt som mentalsjukhus inte kändes som en klockren lösning så undrar man ju om det är bättre som det är idag...

      Radera
  7. Kan vi prata lite om hennes olika beskrivningar av mödraskap?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, det enda jag kommer på på rak arm är Olof Palmes mamma som väl var där? Men hon verkade väl i stort sett okontaktbar?

      Radera
    2. Jag tänker på Vita och Lone. Ingen av dem skildras ju egentligen som någon särskilt bra mamma.
      Vita måste ju även hon varit psykiskt sjuk tänker jag, och tog livet av sig? Och Lone vet jag inte riktigt var vi har..

      Radera
    3. Det var så fint ändå. Att hon fick med det - att Palmes mamma var där och att han brukade passera på väg till och från Riksdagen.
      Men jag tänker på hennes mamma som reste till Svarta havet (och lämnade sin dotter i sin exmans rätt svarta psykiska värld), och pappans mamma som simmade ut i havet och dog, och sen sitt eget mödraskap till den lille sonen.

      Radera
    4. Nej, håller med om att Lone känns oklar. Verkar vettig ibland men sen åkte hon väl bort med någon ny karl? Var ett tag sen jag läste boken upptäcker jag...

      Radera
    5. Lone kastade ju ut Jim när han bara drack, och det var ju bra. Men att lämna sin tonårsdotter hemma är ju inte att rekommendera. Och att hon lät Jackie gå till det där sjukhuset hela tiden. Det känns överlag som att karaktärerna i den här boken har lite svårt att kommunicera med varandra ordentligt. I någon passage när Lone frågar varför Jackie var där så mycket svarar hon "för att hämta hem Jim till dig" och Lone svarar "men jag ville ju inte ha hem honom".

      Radera
    6. Exakt. Vita var väl den som Jimmie ärvde sitt mörker i från? Han ville ju göra samma sak som hon: simma ut i havet och dränka sig. Och Lone som bara drog och lämnade sin unga dotter (för sin karriär tolkade jag det som - eftersom hon åkte i väg och fotade?). Men att hon själv som moder fick bli både medveten, närvarande, tacksam och allt det där man önskar för ett barn. MÄKTIG vändning av släktleden där må jag säga.

      Radera
    7. Men den mest hjärtskärande konversationen är väl den när hon frågar sin pappa om han någonsin har älskat henne och han svarar typ nja, nej. Pga han inte älskar nåt/sig själv osv. Men ändå. Eller minns jag fel?

      Radera
    8. Nej, det kommer jag också ihåg! Hemskt! Ljug i det läget om du inte älskar ditt barn!

      Radera
    9. Jag tänkte på den också! Det kan ju inte vara för att Jim är obenägen att älska? För jag tolkade det som att han älskade och längtade efter Lone under hela tiden. Att han saknade henne mer än vad han hade saknat Jackie om hon inte var där.

      Radera
    10. I ett annat kapitel när de åter pratar om varför Jackie gick till Beckomberga så mycket säger hon att det är för att Jim inte skulle vara ensam. Lone säger då att hon också var ensam. Hon känns lite som en martyr där tycker jag. Att hennes liv minsann inte är så lätt, även om hon inte hamnat på hispan.

      Radera
    11. Alltså den här boken är så fascinerande för när man läser den utan att ta sig tiden att reflektera så köper man hela Stridsbergs värld. Men när vi nu granskar den, och i någon mån för in verkligheten i den så blir den så ... inte obehaglig och jag känner mig inte heller lurad eller förd bakom ljuset. Men kanske som att en dimma lättar. Boken blir verkligen inte sämre av den - men det kommer fram nya bottnar.

      Radera
    12. Den är ju onekligen lätt att ifrågasätta. Men trots all skevhet så gillar jag att den för vad den är. Att Stridsberg inte ursäktar något utan bara låter karaktärerna klampa på i sina verkligheter utan att lyfta blicken. Det känns lite passande just på grund av platsen den utspelar sig i.

      Radera
    13. Ja! Håller helt med. För trots allt känns den varken ytlig eller som att den viker undan för något. Den känns märkligt nog väldigt sann (och som Kristin trodde självupplevd).

      Radera
    14. Ja. Men jag är väldigt glad att den inte är det, för herregud vilken obehaglig uppväxt. Jag får lite ångestkänslor av alla uppväxter som inte är trygga. Men inte så mycket av den här eftersom den är inpackad i det där luddet som gör att det känns normalt. Men nu när vi plockat bort den känner jag bara sorgsenhet för alla de barn som växer upp i liknande miljöer.

      Radera
    15. Förstår precis hur du menar. Men det var så befriande att läsa den här boken för tänk om det är så att det inte är Det Värsta Som Kan Hända om man har föräldrar som är rätt sämst emellanåt. Det kan gå bra i alla fall. Kanske.

      Radera
  8. Jag fick i alla fall känslan av att hon var en bra mamma själv, hoppas att hon kunder bryta den dåliga trenden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ooops, skulle vara ett svar på ovanstående fråga.

      Radera
    2. Det verkar så och även det känns helt ovanligt i böcker. Dåliga föräldrar leder till dåliga nya föräldrar liksom. Men inte här. Det gillade jag också väldigt mycket.

      Radera
    3. Fortsätter här. För Jackie som mamma känner jag visserligen är annorlunda mot hennes egen. Men även det mödraskapet känner jag är lite underligt. Hon lämnade hans pappa för hon inte ville fostra ett barn tillsammans med någon om jag minns rätt? Och hon pratar hela tiden om hur perfekt sonen är. Inte som i den självklara perfektion alla föräldrar känner för sitt barn utan som att han är det som håller henne uppe. Det känns inte helt främmande att Vita nog kan ha tänkt samma tankar under Jims första år. Eller överanalyserar jag nu?

      Radera
    4. Jag med! Det är som vanligt i den här bokklubben - man upptäcker nya, intressanta och bra, sidor av boken som man inte upplevde när man läste själv! :)

      Radera
    5. Anna Maja - riktigt så långt gick inte mina tankebanor angående Jackies egen mödraskap, men det kanske är jag som underanalyserar ;)

      Radera
    6. Vet inte om Lone någonsin gjorde det men visst känns det som att hennes son är hennes räddning och i någon mån möjlighet att räta till allt som inte blev så som det borde ha blivit för henne (som barn). Men jag läste det aldrig som något överdrivet. Hela boken och dess karaktärer har ju dock ett visst mått av skevhet. Ingen reagerar som de borde på något liksom. Ingen gör så som man borde göra. Och inget får några direkta konsekvenser.

      Radera
    7. Nej, konsekvenser finns det ju inte en enda. Och ingen ifrågasätter eller reflekterar över saker heller. Jackie får veta att Paul mördat sin fru och verkar knappt rycka på axlarna. Lone misstänker, och får sedan bekräftat väl, att Jackie legat med Paul och kommenterar det knappt. Det känns som att alla i boken går runt i vitt ludd som hindrar dem från att tänka och känna något mer än vad deras drifter säger åt dem att göra.

      Radera
    8. Ja, exakt så. Och jag dras med i det där luddet i min läsning. Det var lite det jag var inne på tidigare här nånstans :) Att diskussionen nu gör att luddet försvinner.

      Radera
    9. ... och det ger en ny dimension till en redan förträfflig läsupplevelse.

      Radera
    10. Ja, jag är med på din tankegång. Utan luddet blir historien egentligen rätt konstig. Så kanske är bäst vi packar in oss i det luddiga igen ;)

      Radera
  9. Vi har inte pratat något om Sabina än. Vad fick ni för intryck av henne?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trasigaste av dom alla. Men jag är lite osäker på vad hennes roll i boken egentligen var?

      Radera
    2. Jag hade svårt att få grepp om henne också. Kan inte vara så kul att vara ihop med Jim när han trånar efter Lone en hel del. Men det kanske han inte sa inför henne?

      Radera
    3. Var det för att kunna bygga Jimmies karaktär som casanova? Han låg ju även med sköterskan. HERRE vilka dåliga människor som jobbade där haha

      Radera
    4. Hehe, ja, jag fick också känslan av att alla som jobbade där var oseriösa och utnyttjade sina positioner! Kan dock tänka mig att det tyvärr inte var ovanligt även i verkligheten...

      Radera
    5. Nej, jag förstod inte riktigt heller. Men Jackie verkade ju se henne som någon slags förebild kände jag det som. Och Jim och hon verkade ju ha någon slags underlig kärlekshistoria på gång.

      Radera
    6. Haha jaa jag tänkte också det att Beckomberga verkade ju vara lite som en säsong av Grey's anatomy där folk ligger i skrubbar och var helst de kommer åt.

      Radera
    7. Det tror jag också. Att positioner utnyttjas. Men kanske inte är så konstigt? Oprofessionellt ja, men de lever hela sitt liv där inne och det fortsätter väl på något konstigt vis med allt vad det innebär av längtan efter närhet osv.

      Radera
    8. Men gud! Hade nästan glömt att Jackie ju blev Sabinas langare också! För visst var det det hon blev? Vad var det för linje? DEN förstår jag inte. (Men hade ju true to Stridsbergs style här inga konsekvenser heller.)

      Radera
    9. Just det! Varför förstår jag inte heller. Men Jackie blev ju klart utnyttjad av alla runt omkring henne. Ett under att hon överlevde sin barndom känner jag. Sabina genom Jackies ögon känns som en glamourös kvinna, som någon filmstjärna som hamnat lite snett och mår lite dåligt. Men för andra misstänker jag att hon hade tett sig helt annorlunda.

      Radera
    10. Verkligen. Det är väl bokens styrka också tänker jag. Och håller helt med i analysen av Sabina. Hon var nog den som var trasigast av dem alla, och utanför sjukhuset såg hon nog också sån ut.

      Radera
  10. Nej, nu måste jag gå och äta lite glass för att kurera min hals, fick kontaterat halsfluss nu på em när jag gick till läkaren :( Men som alltid kul att få nya perspektiv på boken - den känns betydligt bättre nu och jag är mer glad att jag läst den! Och tycker att vi fick till ett bra samtal trots att vi var lite få.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krya på dig och jag håller med! Jag är så glad att jag har läst den och fick prata om den med er. <3

      Radera
    2. Tack! Har fått penicillin också men får passa på att hävda att glass är det bästa så länge det fortfarande gör helvetiskt ont ;) Vi hörs vid nästa bokklubbsträff om inte förr!

      Radera
  11. Till sist bara: vad ger ni för betyg på boken?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle nog säga 2,5 innan bokpratet med har gått upp till 3,5 nu efteråt!

      Radera
    2. Jag gav boken 5 av 5 första gången jag läste den och har inte ångrat mig vid omläsningen. Jag är såld, trots allt vi pratat om.

      Radera
    3. Jag säger nog också 5 av 5. Tycker att allt det vi har pratat om inte gör boken sämre. Tvärt om. Men det är som att den består av två böcker i en. Den första är läsupplevelsen. Den andra är tolkningen av den i diskussionen. Det är liksom två helt olika böcker. Men båda är lika bra. Och lika intressanta.

      Radera
    4. Jag känner att i framtiden kommer det bli en tredje omläsning, men det var pratat om nu i bakhuvudet. För det går nog att hitta ännu mer i den här romanen.
      Nu är det läggdags för mig. Men tack för ikväll! :)

      Radera
    5. Tack själv! Sov gott!

      Radera

BÖCKER KAN BERIKAS SJUTTONDE BOKKLUBBSTRÄFF: STANNA HOS MIG AV AYÒBÁMI ADÉBÁYÒ

Äntligen bokklubbsdags igen! Jag är så glad att vi kunde skjuta på träffen en vecka för nu har jag hunnit läsa klar. Om cirka en timme, ikvä...